Parkinsons sjukdom

Reviderat 2024-01-01. Redaktionella ändringar

Bakgrund

Parkinsons sjukdom (PS) är en neurodegenerativ sjukdom av oklar genes, där prevalensen ökar med stigande ålder med högsta incidensen omkring 65 årsålder. I den så kallade prodromalfasen kan patienter utvecklar REM-associerat beteendestörning (RBD), depression, nedsatt luktsinne, förstoppning. Motoriska symtom leder i regel till fastställning av diagnosen, där ensidig bradykinesi är ett obligat kriterium. Därutöver förekommer vilotremor, rigiditet och störd jämnviktskontroll.

Utredning

För utredning och uppföljning remitteras patienten till neurolog-mottagningen. För vissa i den äldre patientgruppen med många sjukdomar och läkemedel kan det vara mer ändamålsenligt att ha sin kontakt hos distriktsläkaren eller geriatriker med neurologmottagningen tillgänglig på konsultbasis.

Farmakologisk behandling

Levodopa (Madopark, Madopar, Sinemet, levodopa/ benserazid, mfl) är den mest effektiva medicinen mot motoriska symtomen vid Parkinsons sjukdom och utgör förstahandspreparat. Tabletten tas i regel flera gånger om dagen, helst en halv timme före eller en timme efter matintag. Tabletten kan lösas upp i vatten och kan ges via PEG. En subkutan form av levodopa är under utveckling. Vid dosfluktuationer, så kallat ON-OFF-fluktuation kombineras levodopa ofta med entakapon eller annan COMT-hämmare.
Övriga preparat avser dopaminagonist (pramipexol, ropinirol, rotigotin) eller MAO-B-hämmare (selegelin, rasagilin).

Uppföljning/utsättning

Uppföljningen sker via neurolog-mottagningen, dock kan patienter på äldreboenden eller med mycket stabila symtom följas via vårdcentralen med neurolog-mottagningen på konsultationsbas. Behandlingen är i regel livslång.