Sinnessjukhusen var stora statliga satsningar
De svenska sinnessjukhusen uppförda under tidigt 1900-tal var ibland större än många städer. När Säters hospital öppnade 1912, med 830 vårdplatser, hade Säter 1 000 invånare. Sinnessjukhuset var en anläggning som aldrig betraktades som färdig. Omgående anstalten togs i bruk upptäcktes brister som måste åtgärdas och kompletterade byggnader måste uppföras.
Paviljonger för heloroliga patienter tillkom under 1920-talet. Redan efter endast fyrtio års användande av vissa byggnader kom rivningar igång under 1950-talet. Ombyggnationer, kompletterande byggen och uppförande av helt nya byggnader sker sedan fortlöpande under 1950-60-70- och 80-talen. Stora delar av det ursprungliga hospitalet är idag rivet, kvar finns endast ett fåtal byggnader från 1900-talets början, museibyggnaden, verkstadshuset, bageriet och fasta paviljongen.
Sjukhusbyggnader har lika stort värde för en orts identitetskänsla, som till exempel en fabriksbyggnad kan ha. Ett tydligt exempel på detta är före detta Säters sjukhus, där Säter kommit att bli synonymt med institutionen. Sjukhuset gav särprägel åt hela samhället. Än i dag finns en estetik och skönhet i många byggnader som är väl värda att vårda.
Naturens välgörande kraft
Tron på naturen och dess välgörande kraft var länge vägledande och självskriven när det gällde sinnessjukvård. Fram till nedläggningen av landets mentalsjukhus under 1980-talet var stora välskötta parkanläggningar en självskriven del av sjukhusmiljön. Trots den relativa pessimismen inom sinnessjukvården, som omfattade vårdresultatet, var dock ambitionsnivån hög när det gällde byggnader. Det var staten som var ansvarig för sinnessjukvården och byggherre för det nya planerade hospitalet.
Flygfoto över sjukhusområdet 1933.
Det nyöppnade hospitalets arkitektur utstrålade samhällets makt och styrka och statens ansvar. Arkitekt var medicinalstyrelsens egen Axel Kumlien (1833-1913). Av de institutionsplatser som tillkom i landet mellan 1880 till omkring 1910 fanns mer än hälften i byggnader som ritats av arkitekt Kumlien. Under de sista åren av sitt liv ritade han de nästan identiska hospitalen i Säter och Västervik. I den sluttande terrängen ned mot sjön Ljustern formerade sig anstalten i en nästan symmetrisk uppbyggnad. När hospitalet öppnades hade området 37 byggnader och 20 av dem var vårdpaviljonger. Avdelningarna var så utformade att patienten skulle kunna övervakas på salarna. Patientantalet per avdelning var mellan 20-45, vilket var för sin tid ett lågt antal.
Manlig och kvinnlig sida
I fysisk mening var sinnessjukhuset en detaljkomponerad miljö som till stora delar påminde om en bruksmiljö. Symmetrin var stram och varje yta eller byggnad hade sin funktion. I praktiken kom sjukhuset att delas på mitten med en kvinnlig sida och en manlig sida, både vad det gällde de intagna och de anställda vårdarna. Om man utgår från Ettans byggnad, administrationsbyggnaden med kyrksalen som utgångspunkt, så tas kvinnorna in på sjukhusets norra sida och männen på dess södra sida. Alla kategorier av avdelningar fanns i dubbel uppsättning. Hospitalet byggdes för 830 patienter, men mycket snart blev det överbeläggning på sjukhuset.
Indelades efter grad av orostillstånd
Eftersom användning av tvångsmedel inom sinnessjukvården inte längre var önskvärt och istället skulle ersättas av noggrann tillsyn av de intagna fick detta konsekvenser för avdelningarnas organisering. En uppdelning av de sjuka i kategorier blev nödvändigt och differentiering av avdelningar en följd. Patienterna indelades i olika grader av orostillstånd. Detta kom att avspegla sig i arkitekturen. Stor spridning av vårdpaviljongerna ansågs önskvärt för att patienterna inte skulle störa varandra. Fönsterkonstruktionen var viktig. En strävan var att ersätta de tidigare förekommande cellfönstren med stora fönster av tjockt glas. På det nyöppnade hospitalet var fönstren stora med förstärkta spröjsade rutor och inga galler eller träluckor förekom.
Rastgård med kvinnor på plan omgiven av plank, från 1910-talet.
Vardagen, verkligheten blev något annat än vad visionerna beskrev. Sjukhusledningen efterlyser bara några år efter hospitalets öppnande, fler enkelrum för de oroligaste patienterna, fler badrum för långbadsbehandling och fler vårdare.
Läget var likartat på flera andra sinnessjukhus i landet och lösningen blev också densamma. Ett flertal tillbyggnationer, av paviljonger för de oroligaste patienterna kom att uppföras under 1920-talet.
Huvuduppdrag att rita sinnessjukhus
Uppdraget att rita två paviljonger för heloroliga patienter vid Säters hospital gick till arkitekt Carl Westman (1866-1936). Han var mellan åren 1916-1934 Medicinalstyrelsens arkitekt. Under 1920-talet var hans huvudsakliga uppgift att rita sinnessjukhus.
Paviljongerna avdelning 30 och 31, en på vardera könssida, kom i folkmun att kallas "Stormen" och öppnades 1924, med 120 vårdplatser. Westman var den enda av de nationalromantiska arkitekterna som kom att ägna sig åt att rita sjukhus. På avdelning 30 A och 31 A fanns möjlighet att isolera tio heloroliga patienter i enkelrum. Bastanta träsängar var fastskruvade i golvet och fönstren hade luckor som kunde låsas inåt. Golven var av ek, som var hållbart och lättstädat. I badsalen fanns fyra badkar, där långbadsbehandling kunde ges under övervakning även nattetid.
För lyhört
Paviljongerna ansågs moderna och rationella för sin tid, men kritiserades för sin lyhördhet. Till paviljongerna hörde en promenadgård kringgärdad med ett fyra meter högt trästaket. Längs med staket fanns ett med tak överbyggt så kallat soltält. På Skönviksområdet finns idag inget soltält sparat.
Westman ritade Romarnäs sanatorium 1907, Stockholms rådhus 1915, Hälsingborgs hospital 1927 och Karolinska sjukhuset. De sista sinnessjukhus Westman ritade var Beckomberga och Umedalens sjukhus.
Nya sjukhuset byggs.
1970-talets mentalsjukhus kom att präglas av arkitekt Hakon Ahlberg (1891-1984). Han var Medicinalstyrelsens arkitekt mellan åren 1934-1956
Ahlberg ritade bland annat, Sidsjöns sjukhus i Sundsvall 1943 och Birgittas sjukhus i Vadstena 1947-60. Ahlberg kan beskrivas som en modern funktionalistisk sjukhusarkitekt. Han avslutade sin karriär som sjukhusarkitekt med en större tillbyggnad av Säters sjukhus 1975.
Byggandet av det nya mentalsjukhuset föregicks av ett intensivt förarbete och samarbete mellan byggherren Kopparbergs Läns landsting, arkitekt Ahlberg och hans medarbetare. Synpunkter inhämtades även från sjukhusets vårdpersonal och det kan tillskrivas de krav på demokratisk insyn och påverkan som blev mer vanligt förekommande under 1960-70 talen.Sjukhus med krigsberedskap
Att mentalsjukhuset fick det "tekniska" utförande det fick, har bland annat att göra med att sjukhuset byggdes som ett krigsberedskapssjukhus, med möjlighet till akut kroppssjukvård. Med det nya Medicinska centrat, sjukhusets centralbyggnad kom en tydlig brytning till stånd i förhållande till den äldre arkitektoniska traditionen inom mentalsjukvården. När Ettans byggnad från 1912 revs i början av 1970-talet höjdes få kritiska röster.
Rättspsykiatriska kliniken idag.
1989 öppnades en ny rättspsykiatrisk regionvårdsenhet, på samma gata som fasta paviljongen från 1912.
Arkitektuppdraget var ett resultat av ett första pris i en arkitekttävling och regionenheten tilldelades Dalarnas arkitektpris 1990. Arkitekterna var Karl Alexanderson och Hans Leonard Grau, White Arkitekter.
Extrema säkerhetskrav
Kliniken uttrycker sig i en strängt kontrollerad miljö med fängelsenormer som bas. Trots de extrema säkerhetskraven, har det skapats en miljö med rumsupplevelser som är vanligare än annars på institutioner.
Variation, färger, ljus och konst bidrar till detta. Ingen rastgård finns, utan innegården bildar naturligt en rastgård, där huskropparna bildar "muren".
Grävskopa, två hus på väg att rivas.
Säters sjukhusområde kallas idag Skönvik. De sjukhusbyggnader som byggdes under 1900-talets förra del uppfördes med gediget hantverkskunnande och material taget från orten. Stenarna som utgjorde grunden till sjukhusbyggnaderna hämtades från stenbrott vid Bispbergs klack utanför Säter.
Anstalten byggdes med tanke på att byggnaderna skulle ha en lång användningstid. Så blev det inte. Vårdideologiska tankegångar och metoder förändras ständigt och arkitektur och lokaler upplevs strida mot den vård man vill bedriva. Redan efter några decennier var vissa avdelningar nerslitna och ansågs otidsenliga.
Paviljonger revs
Under 1950-talet revs några av det tidiga 1900-talets vårdpaviljonger och nya vårdavdelningar uppfördes. En av dessa har rivits och gett grönyta åt Dahlandergymnasiet som sedan 1999 finns på sjukhusområdet.
Staten byggde sinnessjukvårdens anstalter. 1967 övergick mentalvården, som det då hette, och dess byggnader till landstinget. Psykiatrin blev då en landstings-angelägenhet.
Mentalsjukhusen tömdes
Under 1980-talet tömdes landets mentalsjukhus, på merparten av verksamheten. Den avinstitutionalisering som pågått sedan dess, har bland annat, fått som konsekvens att många sjukhusbyggnader idag står tomma. För några år sedan sålde Landstinget Dalarna de flesta av byggnaderna på Säters sjukhus till Skönviksbolaget. Säters kommun var ägare av merparten av de äldre paviljongerna som återstod av 1910-års hospital.
Rivningshotet avvärjt
År 2001 hotades alla de äldre paviljongerna av rivning. Skönviksbolaget köpte då även det äldre beståndet av byggnaderna. Fasta paviljongen ingick inte i det köpet, då den hade en annan ägare. Det akuta rivningshotet blev därmed avvärjt.
I Sverige har ingen rikstäckande inventering gjorts av byggnader på de gamla mentalsjukhusen. Vilka byggnader som ska bevaras är en fråga som behandlas lokalt och ofta godtyckligt. Få byggnader på de nerlagda mentalsjukhusen i landet är byggnadsminnesmärkta.
Ingen byggnadsminnesmärkning
I storstadsregioner byggs ibland de gamla mentalsjukhusen om till bostäder som vid Ulleråker i Uppsala, Långbro sjukhus och Beckomberga i Stockholm. I Helsingborg är St: a Maria ombyggt till ett centrum för utbildning och området har karaktär av ett campus med över tusen studerande. I Säter är ingen sjukhusbyggnad byggnadsminnesmärkt.